Resan till Mistfall
Jag bestämde mig för att vänta tills fredagen innan jag tog mina första steg in i Mistfall och nu i efterhand är det ett av de bättre besluten jag tagit på länge. Under hela tiden jag gjorde uppdragen hann jag endast träffa på sammanlagt 5 personer vilket var otroligt skönt! Det var nog det i kombination med att Mistfall var magiskt som gjorde uppdragen så speciella, när jag red in kändes det verkligen som att uppdragen handlade om mig. När de andra områdena gjort entré i spelet har jag nämligen aldrig haft tålamodet att vänta vilket försämrat spelupplevelsen enormt.
Jag kommer att dela upp Mistfall-uppdragen i flera olika inlägg för att de inte ska bli allt för långa och jobbiga att läsa, detta inlägg kommer att sammanfatta vägen till Mistfall. För er som inte ridit in i Mistfall än och inte uppskattar spoilers, bläddra ner på egen risk. Ni har blivit varnade.
Uppdraget började utanför Firgrovebyns höga trämur med Mormor Rose som var orolig för att något ska ha hänt sitt barnbarn Rania som skulle på besök från Mistfall. Hon hade inte dykt upp än vilket var konstigt då hon brukade komma varje helg och det inte var likt henne att missa ett besök. Mormorn frågade mig därför om jag och George kunde hjälpa henne att leta efter hennes försvunna barnbarn.
Vi hann inte prata mycket mer utan att vi blev avbrutna av ett upprört gnägg. En orolig häst var på vift utanför byn och jag och George tog oss an uppdraget att försöka komma ifatt och lugna den. Detta visade sig vara Ranias häst, Dellingr. Rania var blind och delade något väldigt speciellt med sin häst, Dellingr var nämligen hennes ögon och tack vare detta var hon en av de skickligaste ryttarna i Dundull.
Tack vare ledtrådar, samarbete och Dellingr och Ranias starka band leddes vi till platsen hon gömde sig på. Precis som mormorn hade förklarat brukade hon utan problem rida från Dundull till Firgrovebyn utan problem, men på grund av karantänen tog hon och Dellingr en annan väg över bergen. I bergspasset träffade duon på en vargflock som följde efter de och skadade Dellingr i benet. Rania tappade balansen och rullade ner för bergssluttningen och det var så hon och hennes häst skiljdes åt.
Medan vi stod och pratade hann vargflocken hitta oss, vi bestämde oss därför att skiljas åt och ta oss till Firgrove så fort vi bara kunde.
När vi hade tagit oss till byn träffade vi på veterinären Dr. Eiren som snabbt undersökte Rania och hennes häst som båda var friska, förutom rivsåret på Dellingrs ben vilket Rania skyllde på några vassa tistlar de ridit förbi - hon ville inte göra sin mormor mer orolig än vad hon egentligen var.
Efter undersökningen dök Dr. Oplet upp och avbröt oss med en utskällning för att Rania struntat i karantänen, han menade att hon kunde vara sjuk och bära på en väldigt smittsam sjukdom som absolut inte fick bryta ut i resten av Jorvik. Under hela samtalet betedde han sig väldigt suspekt, bortförklarade sig när vi ifrågasatte och mansplainade. Jag fick en riktig "vit kränkt priviligierad heterosexuell man som tror han vet bättre än kvinnor"-vibe från honom, usch!
Så småningom gav Dr. Oplet upp och lät Rania stanna kvar. Hon berättade att GED-arbetare kommit till Dundull och satt upp en karantän på grund av att vattnet inte var säkert, vilket var väldigt konstigt då Mistfall alltid har haft det renaste vattnet i Jorvik. Något jag la märke till här är hur Dr. Oplet skyllde på en smittsam sjukdom och inte att vattnet var en hälsofara. Weird.
Dr. Oplets misstänksamma predikan om hur farlig karantänen var kunde inte stoppa oss utan tvärtom. Den fick oss att undra vad som karantären egentligen försökte dölja. Vi lyckades övertala Mr. Franklin, rådsmannen i Firgrove, att ge oss tillstånd att passera karantänen med en burk hjortronsylt. Sedan var det bara för mig, Rania och Dr. Eiren att traska in i det stängda området och påbörja vårt äventyr i Mistfall.
